Talang faller inte mellan stolarna

Daniel Wiklund sitter på pressläktaren och förbereder inför ett träningspass med sitt U19-lag. AIK har flyttat in sina A-lagsverksamheter på Friends Arena och det har även gett ungdomslagen möjligheten att träna på sin tilltänkta framtida hemmaarena. Framför den södra läktaren hänger banderoller med hyllningar till fem spelare som alla gått vägen genom AIK:s akademi till A-laget.

“När Robin Tihi är på plan kommer ingen förbi!”

“Bilal Hussein – framtidens smokinglirare!”

“Tom Strannegård – en vänsterfot lika finstämd som en flygel”

“Skruvdobb, svett och blod – detta är Erik Rings år!”

“Eric Kahl – mot nya höjder, världen är din!”

Daniel tittar upp mot banderollen och berättar vad han tror är framgångsfaktorn. Hur det kommer sig att AIK får fram så många egna talanger och varför det inte är på väg att ta slut.

– Det finns människor i AIK som inte alls är runt U19 men som har ledande befattningar och ser fotboll. De kan lokalisera och identifiera de där spelarna. Som tränare blir du ibland fartblind men de där är spelare som vi har flaggat för. Det var så tydligt att de befinner sig lite längre fram och när man säger det i AIK så tas det på allvar. 

Daniel Wiklund tog över som tränare för U19-laget hösten 2019. Han hade fått veta att AIK var ute efter en förändring och han anmälde intresse. Trots att han de senaste åren enbart jobbat med seniorlag så lockade en tjänst i AIK. För trots sin breda västmanländska så är hjärtat svart och gult.

– Jag har mestadels setat där uppe, säger Daniel och pekar mot familjeläktaren. De sista tio åren har vi setat där jag och min son. Jag har inte setat där (pekar på Norra) men jag har setat på östra väldigt mycket. 

Den egna fotbollskarriären var inte mycket att hänga i taket så i tidig ålder började Daniel istället intressera sig för att bli tränare. Han hittade glädjen i att få stå ute på plan och instruera spelare i olika övningar och segment. Möjligtvis var det även därför han valde att utbilda sig till att bli lärare. De tre viktiga T:na i hans liv, Tore, Torgny och Tord, var SO-lärare som influerat Daniel under uppväxten och därför snöade han in sig på historia och religion. I augusti 1999 fick han sitt första jobb som lärare och det skulle dröja till 2003 innan han som fotbollstränare tog över sitt första seniorlag, Köping FF. Efter tre år som seniortränare flyttade han till Eskilstuna och räddade kvar Eskilstuna City i division 2, trots bara 14 mål gjorda på hela säsongen.

Under några år varvade Daniel tränarjobbet i Eskilstuna med att jobba som SO-lärare och tränarutbildare på Västmanland och Sörmlands fotbollsförbund. Den verkliga framgången kom däremot när han 2009 tog över Åtvidaberg i Superettan och kommer tvåa. Plötsligt är Daniel allsvensk tränare! I tre matcher innan han får sparken. När Eskilstuna City hör av sig på nytt tackar han nej. När de hör av sig ytterligare en gång tackar han nej igen, och igen. Först på fjärde förfrågan accepterar han att gå från Allsvenskan till division 2. Det som tog emot var egentligen inte att det var ett steg tillbaka rent karriärsmässigt, han hade bara blivit så pass bortskämd att arbeta med fotbollsproffs.

– Spelare på den högsta nivån vill hela tiden, du behöver inte motivera varför de ska ta i allt vad de har. Kliver du ner några steg så måste man liksom… “Du måste springa allt vad du kan!”, “Jaha! Okej!”. 

– Min karriär utgick från fem år på högskola och universitet. Om du har en parallell karriär så har du en rätt hög fuck off-marginal. Du behöver inte tacka ja till vad som helst. Jag oroade mig inte för att tränarkarriären skulle förstörts, det var snarare “jahopp, nu har jag gjort det här”. Lite guldfiskbetteende, det var kul att vara där nu går vi vidare. 

Efter att först ha gått upp till division 1 med City och året och åkt ur igen därpå så byter Daniel klubb men håller sig kvar i samma stad. Han blir en del av sensationslaget Eskilstuna United som precis gått upp i Damallsvenskan. Arbetet ihop med vännen Viktor Eriksson blir en succé och inom kort spelar de i Champions League. 

Att gå från Womens Champions League till att bli ungdomstränare kan tyckas vara ett ännu större steg ner än att gå från Allsvenskan till division 1, men faktum är att AIK är den största förening Daniel arbetat i och det märks tydligt.

– Jag har gått från att vara huvudtränare där jag är den som bestämmer, den som har sista ordet i allting, till att nu ingå i en organisation som är större än en själv. Det har varit en anpassning som jag tycker är jävligt spännande, säger Daniel och fortsätter:

– Sen ska man börja någonstans. Det finns en anledningen till varför man vill ha en förändring och jag fick några saker som AIK ville göra, bland annat att U19 ska närma sig en seniorverksamhet. Utan att recensera för mycket så tycker jag att vi har fått en rätt bra träff i det. Förra året hade vi flera spelare som fick komma upp i A och vara med där. 

Sedan Daniel Wiklund började i AIK har egentligen ingenting varit normalt. Våren 2020 stängde i princip alla ungdomsverksamheter ner. Det dröjde innan serierna kom igång men klubbarna fick spela träningsmatcher. Eftersom det bara var Hammarby och AIK som hade igång sina U19-verksamheter så fick de helt enkelt möta varandra. Totalt blev det sju möten lagen sinsemellan 2020.

Så här i början av 2021 ser läget ännu värre ut och det är högst oklart när laget kan tänkas spela matcher igen. Utmaningen blir att ge några av landets största talanger en tillräckligt innehållsrik fotbollsutbildning även om de bara kan ha träningar, annars finns en risk att en generation går förlorad.

– Vi är inne i någon slags förlängd försäsong. Egentligen ska vi kunna spela matcher och använda oss av analysen från matchen in i nästa träningsvecka och då kunna gå in i en preanalys av nästa motstånd, så som vi gjorde i höstas och fick en väldigt bra träff i. Nu handlar det mycket om att filma träningarna och visa på klipp därifrån. Men så får vi inte vara i omklädningsrummet och visa utan vill vi få ut vad vi menar med att vi ska ha inslag med zonmarkering på ytterbackarna måste vi lägga ut det i forumet på vår huddle.

Trots alla motgångar sedan Daniel tog över har det den här försäsongen ändå varit upp emot sex spelare som kontinuerligt tränat med A-laget. Förutom Yasin Ayari som blivit mer eller mindre ordinarie i A-lagstruppen så var även mittbacken Joshua Sivertsen och anfallaren Richie Omorowa med i cupmatchen mot AFC. Utan att nämna några namn så säger Daniel Wiklund att han tror det kan komma upp flera överraskningar från ungdomsleden den här säsongen. 

Det stora antal akademispelare som går hela vägen till A-laget är ingen slump. Enligt Daniel finns det flera framgångsfaktorer både på och utanför plan.

– Träningsmiljön på Råsunda IP är bra. Vi har ett helhetstänk med skola och vi har ett helhetstänk med deras individuella utveckling, inte bara som fotbollsspelare utan också som människor. Vi brukar säga att du ska vara fotbollsspelare hela livet, absolut, men vårt mål med dold agenda är att de ska vara AIK:are hela livet också. En dag ska de komma tillbaka och vinna SM-guld. Det är inte bara en framgångsfaktor utan det är alltihop. 

– Vi kan inte slå oss till ro, klappa oss på axeln och säga att nu är vi klara, nu vet vi hur det går till. Men vi har såna här saker som vi tycker vi kan se med spelarna som hänger på banderollerna, det är ordning och reda från start till mål. Nummer ett är de duktiga fotbollsspelare, men de är även väldigt nyfikna och ambitiösa människor.

Daniel lyfter även fram den så kallade AIK-stilen som en framgångsfaktor. Är du inte själv ungdomsspelare i AIK, eller har barn som spelar i klubben, är detta kanske ingenting som du känner till. AIK-stilen är en slags uppförandekodex som genomsyrar hela klubbens ungdomsverksamhet. AIK-stilen aktualiserades vid årsmötet för ett år sedan när en supporter lade fram en motion om att skrota kodexen, men motionen röstades ner med rungande majoritet och eventuellt är det någonting som kan leda till ännu fler egenfostrade spelare i A-laget.

– Jag tror vi har en struktur när det kommer till uppförande och beteendekod som ger effekt. Det finns en tydlighet i vad som förväntas av mig även när jag är 13 år. Det är ingen slump, det är sättet man arbetar på, säger Daniel Wiklund. 

Även om AIK sticker ut när det kommer till att ge akademispelare speltid med A-laget så är det långt ifrån alla som har en lika spikrak utvecklingskurva som exempelvis Alexander Isak. De allra flesta gör på sin höjd bara några träningar på Karlberg innan de måste söka sig till en ny klubb. Trots den professionalism som finns i kring AIK:s ungdomslag så ska man komma ihåg att det handlar om barn, och i många fall gäller det barn som tidigt får sina drömmar krossade.

– Det är helt naturligt att det blir så och då hänger det mycket på nätverket runt omkring som pratar med dem. A-laget pratar med dem om vad de behöver förbättra, vi pratar med dem om förbättringsområden och vi pratar med dem om varför man går upp och ned. Det är en del av att vara fotbollsspelare. Vägen till ett A-lagskontrakt kanske inte går via P-13, 14, 15, 16, 17, 19 och sen A. Det kanske blir en krok någonstans, säger Daniel och fortsätter:

– Det är jättesvårt men då landar man i att vi inte odlar fotbollsspelare för att vinna matchen på lördag utan vi vill att de ska vinna matcher om 13 år. Vi vill att de ska ha kroppen, intellektet och viljan för det. Framförallt vill vi att de fortfarande ska vara AIK:are om 13 år även fast de varit i Tyskland eller Spanien. Deras första reaktion ska vara att AIK är hemma. 

Vad har du för egna ambitioner med karriären?

– Att bli en bättre fotbollsdidaktiker. Jag vill kunna utvecklas mer för att kunna utveckla andra, det är inga hemligheter. Ambitionen är att göra det så bra jag kan där jag är och bli den bästa där jag är. 

När Jildefalk lämnade klubben i vintras, går du då och knackar på Henrik Jurelius dörr?

– Överblicken hos dem som bestämmer har jag hundraprocentigt förtroende för. 

Talang faller inte mellan stolarna?

– Jag tycker definitivt inte det. Det kan jag säga på en gång. Är det så att vi behöver förstärka med en viss typ så gör man det och det är inget random upp med fingret och kolla åt vilket håll det blåser eller “han står på tur”. Nej, nej, nej. Det som är bäst för verksamheten är det vi gör. Det är också någonting jag upplever som en framgångsfaktor. Vi är inte sentimentala utan tar beslut som är bäst för organisationen.