2020 blev onekligen ett år att minnas. Det ena laget gjorde sin sämsta säsong på länge, det andra laget gjorde sin bästa, och ingen fick vara där för att uppleva det. Det är dags att blicka tillbaka lite på individuella prestationer och dela ut en första Svarta Rubriker Awards. Här finns ingen dam- och herr-kategori. Utmärkelserna sker helt och hållet på enmannajuryns subjekteva åsikter.
Här har vi årets…
Målvakt: Milla-Maj Majasaari
I säsongsinledningen mot Hammarby var nyförvärvet Mill-Maj Majasaari bäst på plan. Segersiffrorna skrevs till 1-4 men det speglade knappast matchen. Resten av säsongen fortsatte “Milla” hålla en riktigt hög nivå. Straffräddningen i slutminuterna borta mot toppkonkurrenten Morön var kanske höjdpunkten. Utsågs välförtjänt till seriens bästa målvakt och belönades med ett nytt treårskontrakt.
Försvarare: Eric Kahl
Varje år dyker det upp spelare som är väldigt bra för att vara så unga. Det gäller inte Eric Kahl. Han är väldigt bra, punkt. Om det funnits en fördel med att vara på plats den här säsongen på en deprimerande tom nationalarea så är det för att se Kahl spela live. Man ser i ögonen på honom att han vägrar förlora en enda närkamp.
Mittfältare: Clara Härdling
Fick starta i en ovan position som central mittfältare i premiären mot Hammarby och var bästa utespelare i den matchen. Omgången därpå åkte hon på en allvarlig fotskada och blev borta en längre tid. Det skulle egentligen dröja till slutet av säsongen innan hon kom tillbaka in i startelvan, väl där visade hon vilken otroligt hög nivå hon håller. Fyllde precis 19 år och har en skrämmande ljus framtid framför sig.
Anfallare: Jenny Danielsson
Blev utsedd till årets mittfältare när Expressen prisade Elitettan-spelarna, troligtvis för att de ville ge utmärkelser till både Danielsson och Grabus. I mina ögon är Jenny en anfallare och hon är en förbannat bra sådan. Snabb, stark, teknisk, smart och en riktig vinnare.
Mest värdefulla spelare: Jenny Danielsson
Den klart viktigaste spelaren i det lag som dominerade serien och slog poängrekordet. När Danielsson ville att det skulle bli mål så blev det mål. Det är såklart svårt att ignorera Grabus 25 kassar, men det hade aldrig blivit så många om hon inte haft Jenny till vänster om sig.
Tränare: Caroline Sjöblom
Taskigt när det faktiskt var en tränarduo som tog AIK till damallsvenskan? Well, så här sa Anne Mäkinen när Maiju Ruotsalainen anställdes: “Hon har de egenskaperna jag letade efter när Carro sagt upp sig”. Att Sjöblom går till förbundet kan vara det största tappet inför kommande säsong.
Sportchef: Henrik Jurelius
Fick ta över ett lag som var byggt på juniorer och på väg att göra den taktiskt mest efterblivna säsong i klubbens historia. Lägg därtill en pandemi och ekonomisk kris. Det är inte Jurelius fel att AIK slutar nia, men det är till stor del hans förtjänst att det inte är sämre än så.
Genombrott: Eric Kahl
Kahl kom in och visade på stor mognad direkt. Ju fler matcher som spelades desto fler medspelare började Kahl skälla ut. Medan vissa spelare har stjärnkvaliteter så har Kahl kvaliteter för att bli stjärna. Skulle förvåna mig å det grövsta om han inte blir landslagsspelare när Pierre Bengtsson lägger av, om inte ännu tidigare.
AIK-produkt: Rosa Kafaji
Det finns en AIK-spelare som kan bli bäst i världen. Hon är från Akalla och heter Rosa. För ett år sedan var hon en spännande talang, i år var hon en av Elitettans bästa spelare, nästa år kan hon bli en av Damallsvenskans bästa spelare och året därpå lär hon tillhöra världseliten. Då kommer hon vara 19 år. Rosas treårskontrakt kan bli det viktigaste draget Mäkinen gör den här vintern.
Nyförvärv: Mikael Lustig
Möjligheten att värva en av Sveriges meste landslagsmän dök upp tack vare Niklas Strömstedt och Steffo Törnqvist. En stor del av kostnaden kommer betalas tillbaka när han spelar EM 2021. Lägg därtill att Micke Lustig var en gigant på planen och en naturlig ledare i omklädningsrummet. Med honom och Seb i laget kommer inte många våga göra en dålig match.
Bästa individuella prestation: Rosa Kafajis första halvlek mot Sandviken
Att AIK skulle besegra Sandviken hemma rådde det inga tvivel om. Att det skulle bli en 6-0-kross kunde man nästan gissa. Men att det var en nybliven 17-åring som skulle punktera matchen med två mål och en assist efter bara 25 minuter fick folk att tappa hakan. Den matchen blev det definitiva startskottet på Rosas briljanta säsong.
Skönaste vinst: Hammarby hemma, 3-0
AIK:s herrar kom in i den här matchen med en seger de senaste tio matcherna. Visserligen hade trenden vänt lite, men det var inte med jättehögt självförtroende man skulle ta sig an Hammarby. När Jeppe Andersen var ute i media och kaxade förstod vi att det skulle bli seger. När Lustig satte 3-0 och Seb hoppade bock över en fotograf så peakade säsongen.
Jobbigaste förlust: Djurgården hemma, 0-1
Som Patric Jildefalk sa när han summerade säsongen. “Vi förlorade ett derby. Sånt gör man ju bara inte.” Även om derbyförlusten knappast kom som en chock, och tack och lov slapp vi se och höra några Djurgårdare fira när spöket dog, så var det ändå något inom en som dog.
Lågvattenmärke: Östersund hemma, 0-1
Det var sommar, 14 matcher in i Allsvenskan, AIK hade sparkat en klubblegendar och ingenting såg ut att förbättras. En hittepåklubb med en korplagstränare kom till Nationalarenan och tog en välförtjänt seger. Aldrig har man känt sig mindre som AIK-supporter, förhoppningsvis hamnar vi aldrig där igen.
Årets höjdpunkt: Hammarby borta, 1-4
Jag såg AIK på Hammarby IP i juni, sen blev det aldrig bättre än så? I princip inte. Segern i premiären talade direkt för att AIK skulle gå upp till allsvenskan i år. Om inte den förhandstippade favoriten ens är nära på att slå oss, vem ska då göra det? Magkänslan hade rätt. 24 segrar och två förluster innebar nytt poängrekord i Elitettan. Premiären satte definitivt tonen.
Foto: Daniel Bengtsson & Jojje Lidén