Jag vill investera hela känsloregistret i AIK:s damlag

Jag tänker tillbaka på säsongen 2018 och frågar mig själv vad som var bäst med det SM-guldet. Det var inte alla derbysegrar, det var inte känslan av att känna sig överlägsen, det var inte att springa in på planen i Kalmar. Det jag minns tillbaka med mest värme var att äntligen få uppleva den ultimata framgången och att få göra det men vänner som jag genomlidit så mycket skit med. Det här laget som vi hatat att älska gav äntligen tillbaka.

Guldet 2018 hade aldrig betytt lika mycket för mig om jag inte genom åren investerat så mycket känslor i att följa AIK. Jag hade aldrig blivit lika glad för Henok Goitoms mål mot Hammarby om jag inte tillåtit mig själv att bli förtvivlad av Gustav Engvalls förnedring av Jos Hooiveld tre år tidigare. Supporterskapet är det bästa som finns just eftersom det är det värsta som finns. För att älska ett lag måste du också kunna hata det.

Än så länge kan jag inte hata AIK:s damlag, jag är helt enkelt inte tillräckligt insatt. Men tro mig, jag vill kunna hata dem. Jag vill komma hem grinig för att Clara Härdling slagit en idiotisk hemåtpass, jag vill ha vilda diskussioner med mina vänner om att Caroline Sjöblom är dum i huvudet som bänkar Rosa Kafaji, jag vill bli förtvivlad över att Anne Mäkinen inte hittat en bättre ersättare i mål.

Dagen jag kan känna dessa känslor för damlaget kommer jag bli så mycket lyckligare när jag ser dem vinna, och för att jag ska börja känna dessa känslor måste jag se dem spela. Därför kommer jag ha årskort till Skytteholms IP säsongen 2020. Det här laget är värda att investera alla sina känslor i, bara tänk hur mycket de en dag kan komma att ge tillbaka.