Hela Caroline Sjöbloms liv kretsar kring fotboll. Att vara huvudtränare för ett lag som siktar mot avancemang till Damallsvenskan är mer än ett heltidsjobb, ändå jobbar hon samtidigt som spelarutbildare för Stockholms fotbollsförbund för att ekonomin ska gå runt. Vid sidan av sina dubbla tränarjobb håller hon på att gå UEFA Pro-utbildningen för att ta sitt tränarskap till nästa nivå.
– Jag ska inte säga att jag är besatt, men fotboll är ett livsval för mig nu. Fotbollen är mitt liv, säger Caroline.
Det är svårt att tro att hon för nio år sedan, blott 23 år gammal och ordinarie i Damallsvenskan, valde att lägga skorna på hyllan eftersom fotbollen åt upp henne inifrån.
Caroline är uppvuxen långt ifrån storstadens hallbrister och konstgräsplaner. Hon föddes på Åland av åländska föräldrar och bodde ute på öarna under hela sin uppväxt. Åland är som bekant finländsk territorium men det officiella språket är svenska. Caroline berättar att ålänningen i första hand betraktar sig som ålänning och ingenting annat. Den finska identiteten är stark på sina håll men det märks mest av på de finska varorna som finns i matbutikerna. Det finns en stark idrottstradition på Åland. Var tredje år är de med och tävlar i Natwest Island Games, ett slags mini-OS för alla världens öar, och Åland gör det bra ifrån sig. Paradgrenarna är friidrott, volleyboll, golf, simning och fotboll.
– De som kommer till Åland och blir proffs i IFK Mariehamn eller Åland United blir förvånade över vilka förutsättningar som finns. Det finns simhall, rehab, gym, närhet till plan… Det finns sådana otroliga förutsättningar. Vi har många tomma hallar som står där, man behöver till exempel aldrig vänta för att få en futsal-tid. Allting finns.
De är dock många som under en tid i livet väljer att lämna Åland för att skaffa sig en utbildning. Det vanligaste är att ungdomar flyttar till universitetsstäderna Stockholm, Uppsala, Göteborg och Örebro, de som kan finska åker även till Åbo och Helsingfors. För Carolines del blev det Stockholm, men inte för att plugga utan för att spela Damallsvenskan med Djurgården.
– Att bli värvad som en startspelare till ett damallsvenskt lag var väldigt häftigt. Samtidigt var det höga krav och en stor förväntan på mig. Skillnaden mellan Åland United och Djurgården var att kvaliteten var mycket bättre och intensiteten i träningarna var mycket tuffare.
Tanken var aldrig att stanna kvar i Stockholm. Djurgården var bara en första anhalt, hon räknade med att kuska runt i Sverige och spela för fler allsvenska lag.
– Jag hade inga tankar på att stanna kvar i Stockholm. Jag såg det som att jag flyttade till Sverige och sen får jag se om det blir Göteborg eller någon annan stad. Men sen valde jag att stanna kvar för att jag började plugga. Nu ser jag Stockholm som min hemstad.
Caroline hade varit en stor talang som barn och spelade med dem som var ett år äldre. Hon slog sig tidigt in i den finska ligan och spelade både Champions League och landskamper. Säsongen 2011 spelade hon samtliga matcher för Djurgården i Damallsvenskan. Hemma på Åland var hon en stor profil och det var många som förväntade sig att hon skulle uträtta stordåd. Det ingen visste var att Caroline bekämpade en inre strid.
– Jag kände mig som en fånge. Jag tränade, jag åt, jag presterade… Träna, äta, prestera… Där och då var det inte alls roligt med fotboll. Jag höll på att vackla ganska länge, långt innan jag gick till Djurgården, om jag skulle göra någonting annat och sluta spela fotboll. Jag hade satsat så länge och kände att jag ville göra någonting annat. Jag ville vara lite vanlig.
Det blev bara en säsong i Damallsvenskan. Beslutet att lägga av med fotbollen kom som en chock för många, inte minst för människorna hemma på Åland.
– För mig var det så självklart. Däremot var det jobbigt att så många hade åsikter. När man är från Åland blir man ganska lätt medial i och med att det är en ö med 30 000 invånare. Alla har koll på dig och alla tycker saker. Det var väldigt mycket åsikter. “Är hon korkad? Varför slutar hon nu?” Och så ska man förklara det för alla. Jag hade ingen motivation, de vet inte hur mycket tid jag lade ner, hur jobbigt det var att prestera vecka efter vecka…
Istället valde Caroline att börja studera till personalvetare på Stockholms Universitet, och plötsligt blev vardagen någonting helt annorlunda. Någonting som slog henne var exakt hur mycket tid hon hade lagt ner på fotbollen.
– Tiden mellan klockan fyra och klockan sju på kvällen visste jag inte fanns. Jag hade hållit på med fotbollen sedan jag var liten, alla år, och man förstår inte hur mycket tid man har på en dag när man slutar spela fotboll. För mig var det häftigt, men det var också ganska tråkigt. Det blev direkt så att jag behövde göra någonting annat. Jag började med Vasaloppet så att jag hade en annan utmaning. Det var ganska tråkigt att bara plugga också.
Istället för att bolla kvadraten och nöta avslut fylldes vardagen med plugg, extrajobb, studentaktiviteter och fester. Sedan bar det av till Marbella i ett halvår för att ladda batterierna, och det var när hon kom tillbaka till Stockholm igen som hennes liv förändrades för alltid. AIK hörde av sig till henne och frågade om hon ville hjälpa till att träna flickor födda 1999 och det var första gången hon kom i kontakt med tränaryrket.
– Jag kommer ihåg att jag tyckte att de var så duktiga. Men de hade bara anfallsspel i sig, det var ingen som hade pratat försvarsspel med dem. De var bäst i Sverige, hade vunnit allting, inte förlorat en match på två år, så de var så otroligt skickliga men saknade många pusselbitar också. Jag fick direkt en kärlek till hur jag kunde utveckla spelare och jobba med människan.
Att bli tränare hade aldrig tidigare funnits på världskartan, och att det skulle vara tränaryrket som gjorde att hon fick tillbaka kärleken till sporten kom som en överraskning.
– Jag hade en föreställning om att tränare var en viss typ av person. Tränare var inte förebilder för mig över huvud taget, jag har bara haft massa manliga tränare. Jag tyckte inte att det var legitimt att vara tränare. Under resans gång har jag insett att tränarskapet är en så liten del, det är ledarskapet som är det viktiga. Jag älskar ledarskap och jag tror det är därför jag fastnat i det. Jag stimuleras av att utvecklas tillsammans med en grupp individer och att man samtidigt utmanas mot ett mål. Ska du göra det i arbetslivet tar det minst tre år, en process som du inom fotbollen gör på en försäsong. Fotboll stimulerar mig väldigt mycket.
När Caroline pratar fotboll gör hon det på ett sätt som gör att man börja ifrågasätta huruvida man verkligen förstår någonting om sporten överhuvudtaget. De senaste åren har hon fått ett stort intresse för det taktiska och tar mycket inspiration från tränare på en högre nivå. Hennes fotbollsfilosofi går i grund och botten ut på att skörda framgång genom ett stort bollinnehav. Hon berättar att hon vill ge sina spelare alla nycklar som krävs för att de själva ska klara av att hantera olika situationer ute på planen. För att klara av Carolines spelsystem krävs det att du är trygg med bollen. Hon kommer dock tillbaka till att ditt taktiska kunnande inte betyder någonting om du inte är en bra ledare.
– Den stora utmaningen när jag började som tränare, någonting många nog kan känna igen sig i, är ledarskapet. Du har en grupp med 18-20 spelare, de har olika viljor, du har tryck från föräldrar eller en styrelse om man pratar seniorlag. Det tar några år att få hjulen att rulla, men det är då ditt ledarskap på planen utvecklas. Vad har du för tränarstil? Hur aktiv är du? Hur bygger du övningar? Hur närvarande är du under spel? De hjulen behöver rulla innan du kan påverka om en spelare ska styra utåt eller inåt. Om jag ska ge ett tips till tränare så är det att se till att börja med ungdomar, det är där det är utmanande. Du kommer tvingas vara flexibel och ändra träningsplanering mitt under träningen, det är då du lär dig massa saker som du sedan har tillgodo när du står här i AIK Dam där allting är väldigt proffsigt, där alla är förberedda och spelarna är hundra procent. Man får jättemycket tillgodo av att ha gjort hundåren.
Caroline är blott 30 år och har redan mycket erfarenhet av att leda ett seniorlag, dessutom är hon en av få kvinnor som läser UEFA Pro-utbildningen. Det är inte ett vågat påstående att säga att Caroline Sjöblom är en stor tränartalang som har potentialen att uträtta stordåd. Men framtiden är ingenting hon tänker särskilt mycket på. Tränare inom damfotbollen, oavsett hur duktig man är, har inte möjligheten att göra samma chansningar som om de verkade inom herrfotbollen.
– Jag är lite försiktig med att drömma. I mitt liv är jag mån om att ha en trygg tillvaro och jag sticker inte ut stolen med att jag gärna har en tillsvidareanställning, jag är mån om att ha en god ekonomi. Jag är lite trött på att folk säger att jag ska chansa. Många tycker att jag ska föregå med gott exempel och hoppa på massa häftiga uppdrag. För mig är det ett jobb, det här är mitt jobb. Jag jobbar även som spelarutbildare för att jag behöver ha en inkomst. Sen tycker jag att det jobbet är väldigt, väldigt roligt. Jag är inte heltidsanställd inom AIK, för att jag ska bli det behöver det ske vissa förändringar. Jag jobbar inte på en projektanställning i 30-årsåldern, jag kommer inte acceptera en ett års visstidsanställning. Jag har mina mål och mina drömmar, men jag är också väldigt noga med att inte ta vad som helst bara för att det är fotboll. För mig behöver det passa i mitt liv och där jag är.
Rent arbetstrygghetsmässigt, hade du velat att det var mer som på herrsidan?
– Säg att det varit så och jag suttit på ett tvåårsavtal och satsat på det så hade det inte varit några problem. Det ekonomiska hade täckt upp. Jag hade mått bra även om jag fått sparken efter ett år för då hade jag haft en fallskärm ekonomiskt. Så absolut, det hade jag önskat. Jag önskar att det fanns tryggare anställningar inom damfotbollen, och vad jag menar med det är att det ekonomiska kan täcka upp för anställningsförhållandet. Då tror jag också att det skulle komma fler damtränare, att de inte bara fastnar på NIU-verksamheten (Nationell Idrottsutbildning) och jobbar som lärare.
– Alla säger att det är en karusell, kaos, hårda och tuffa tag, att vi är hotfulla mot varandra... Men Read more
AIK:s chefsscout Tobias Ackerman har aldrig riktigt varit en person som hamnar i rampljuset. När han omskrivs i media är Read more
Hösten 2019 gjorde AIK en rekrytering som i framtiden kan komma att ses som ett viktigt startskott för klubben. När Read more
När jag var liten drömde jag om att bli sportjournalist. Sitta på de stora arenorna runt om i världen och Read more