Det är mitten av juni och Elitettan ska äntligen dra igång för säsongen. AIK:s försäsong har varit minst sagt stökig. Under vintern tvingades träningslägret till Åland ställas in på grund av sjukdom och laget fick bara en träningsmatch innan cupmötet mot Djurgården som slutade i en 2-4-förlust. Fyra månader har nu gått sedan den matchen och AIK:s tränarduo Caroline Sjöblom och Robert Svanström har inte haft den optimala uppladdningen inför det som på förhand tros bli årets tuffaste match, Hammarby på bortaplan. Bajen har storsatsat inför säsongen, värvat landslagsmeriterade spelare från Damallsvenskan, plockat in en tränare från herrlaget och fått bolla med Zlatan. Hammarby är klara favoriter att vinna premiären, men inför matchen känner sig inte Sjöblom som någon underdog.
“Vi har gjort allt, spelarna kommer känna att de har allt i sin ryggsäck, sen är det bara ut och köra. Där blir fotboll en känsla, det är upp till spelarna att antingen gilla läget och köra, då kör vi över Hammarby, eller så kommer Hammarby ha gjort sin hemläxa lite bättre. Jag känner mig hyfsat lugn.”
Spelarna gillade läget och körde.
Efter 20 minuter bryter AIK bollen högt upp i planen. Nyförvärvet Jenny Danielsson hittar Sophia Redenstrand på vänsterkanten, hon skjuter ett skott som räddas och på returen gör Sara Nordin AIK:s första mål för säsongen. När domaren blåser för halvtid har Danielsson och Grabus satt ett varsitt och AIK leder med 3-0.
I andra halvlek pressar Hammarby på och får in en reducering med kvarten kvar att spela. Minuter senare är de nära på att göra mål igen. Men istället för en intensiv slutforcering så får AIK frispark på offensiv planhalva cirka 40 meter från mål. Ett liknande frisparksläge två gånger tidigare i matchen, då slog Clara Härdling inlägg med högerfoten. Nu ropar Sjöblom att det är Redenstrands läge att ta den med vänstern. Redenstrand lyfter höger arm, tar några trippande steg, ökar farten och klipper till. Skottet ställer Hammarbys målvakt och bollen seglar in i den bortre gaveln.
AIK krossar den största utmanaren till seriesegern med 4-1 på bortaplan och 19-åriga Sophia har legat bakom två av målen. På twitter skriver en AIK-supporter: “Det här kommer bli Redenstrands år! Jag vet att jag sa det även förra året så även om jag inte hade fel då så har jag ännu mer rätt nu!”.
Och med halva säsongen spelad kan man nog konstatera att han fått rätt. Det här är Sophia Redenstrands år.
En sommarklädd tjej med en Vitamin Well-flaska i handen kliver in på ett café i Solna Centrum. I våras tog hon studenten och i höst börjar hon plugga juridik på Stockholms Universitet, men under sommaren är det fullt fokus på fotbollen. Efter bara några minuters samtal med Sophia är det dock tydligt att fotbollen alltid har varit det viktigaste i hennes liv.
– I min familj har fotbollen varit prio ett. Pappa var tränare för min brors lag och jag och mamma har åkt runt på mina cuper. Hon har tagit mig överallt när det handlat om fotbollen. Fotbollen har varit en del av vår familj, det har varit fotboll varje helg. Föräldrarna har alltid låtit mig och min brorsa göra det vi tycker är kul.
Sophia började tidigt att drillas ute på fotbollsplanen av sin pappa och farfar som båda två varit tränare för den tre år äldre brodern Christopher i BP. Hon var ofta med under deras träningar och när Christopher spelade spontanfotboll med sina vänner. Sophia berättar själv att den grabbiga fotbollsmiljön var någonting som tidigt präglade henne som person. Hon lärde sig att inte vara rädd för att visa sina styrkor.
– Det gjorde mig till en ganska stark person som vågade stå upp för mig och ta plats.
I det Redenstrandska hemmet var det självklart att barnen skulle börja spela i Brommapojkarna. Farfar Sten Redenstrand hade varit ungdomstränare i klubben under flera årtionden och tränat Sophias pappa iförd en rödsvart overall. Brorsan Christopher tillhörde BP:s bästa 98:or och spelade ihop med Felix Beijmo, Viktor Gyökeres, Joel Asoro och den två år yngre landslagsspelaren Dejan Kulusevski.
Under uppväxten började Sophia tidigt se till så att hennes omgivning anpassade sig efter hennes fotbollsambitioner. När tjejerna i Alvikskolan tröttnade på fotbollen så började hon istället fotbollsklasser i Aspudden, samma skola som John Guidetti, Simon Tibbling och Irma Helin gått i. I Aspudden fanns det mycket större möjlighet att träna under dagarna och skolan har inom ungdomsfotbollen blivit känd som “BP:s fotbollsskola”.
På pojksidan har BP ofta landets bästa lag, men på flicksidan ser det annorlunda ut och i Sophias ålderskull var AIK helt överlägsna. I det bästa laget spelar de bästa spelarna, och under en cup i Helsingborg såg AIK till så att en tolvårig Sophia Redenstrand bytte rött mot gult. Trots en familj full av Djurgårdare var det självklart att Sophia skulle gå till klubben som gav henne störst möjligheter att bli bäst, och sju år senare är hon inte bara startspelare i ett lag som stormar mot Damallsvenskan, utan även en publikfavorit och en guldklimp i en förening som gärna stoltserar med sina egenfostrade spelare.
När Sophia ombeds svara på vad som gjort att hon kunnat ta sig så här långt när så många andra misslyckas är svaret givet. Det är tack vare sin farfar och sin storebror.
– Vi stod där och nötte. Jag har alltid varit på fotbollsplanen med min brorsa, som också är vänsterfotad. Vi har kört mycket tillsammans. Vi har fått ett ganska likt tillslag faktiskt. Han har varit min förebild.
Sophia minns tillbaka till när hon och Christopher var små. Oavsett väder ställde farfar upp på att följa med till Grimsta IP, en promenad på cirka tio minuter, för att träna extra. De skulle inte lämna planen förrän dagens uppsatta mål var avklarat. Om Sophia ville kicka till 100 så var de där tills hon kickat till 100, oavsett hur lång tid det kunde tänkas ta.
– Utöver min brorsa så är det farfar som är min stora fotbollsinspiration, han brann så mycket för fotbollen. Han tränade pappa, han tränade min brorsa och så var han jättemycket med mig under dagarna. Han har varit den person som hjälpt mig mest och då lever man för att han ska vara stolt.
Sten brydde sig mycket om sina barnbarns fotbollskarriärer. Även om han aldrig hade som uttalad ambition att göra Sophia och Christopher till proffs så såg han till att ge dem alla förutsättningar som krävdes. Sten hann se Christopher flytta till England och börja spela i prestigefyllda Nike Academy, men innan Sophia fått A-lagskontrakt hade cancern kommit tillbaka och vintern 2017 gick han bort, blott 62 år gammal.
– Det var tungt. Jag vet att han var en så stor fotbollssupporter. Det har blivit att man kämpar extra mycket för att man vill nå så långt som möjligt när man vet att han var så fotbollsintresserad. Jag lever för att försöka spela så att han skulle vara stolt. När man möter BP så blir det så känslomässigt.
Christopher sätter sig ner vid bordet med en mugg till toppen fylld med vispad grädde och chokladsås.
– Jag sa ju att jag inte ville ha grädde…
– Försöker du verka lite nyttig nu eller? frågar Sophia och ställer ner sin Vitamin Well.
Christopher Redenstrand har blivit 22 år och tillhör den stora gruppen fotbollsspelare som kanske har det som tuffast. De har glöden och är tillräckligt duktiga för att spela på en nivå som kräver en extrem seriositet, men de spelar inte tillräckligt högt upp för att kunna leva på fotbollen. Ännu.
I tonåren lämnade Christopher BP och började istället spela i Djurgården och sedan för Älvsjö AIK. Samtidigt som han spelade med Älvsjö pågick uttagningar för Nike Academy, ett påkostat projekt för att göra ungdomsspelare till heltidsproffs. Christopher var en av få lyckligt lottade som kom med och 2016 gick flyttlasset ut till den engelska landsbygden.
Nike Academy hörde hemma på St. Geroge’s Park, samma träningsanläggning som används av det engelska herrlandslaget. Under dagarna levde tonåringar från hela världen som fotbollsproffs. De vaknade vid åtta på morgonen och åt gemensam frukost, sedan var det buss till träningsanläggningen och tidig “pre activation”-träning i gymmet. Efter det var det fotbollsträning i två timmar innan den gemensamma lunchen som följdes av mera gymträning. Allt detta i en helt isolerad miljö.
– Det blev mycket Fifa och häng med grabbarna. Man kom varandra nära. Det var bara under helger man hann komma in till Birmingham som låg 40 minuter bort.
Projektets affärsmodell var att med Nikes resurser drilla ungdomar till att bli fotbollsproffs och sedan sälja dem till toppklubbar i världen. Ungdomsakademin visade sig dock kosta mer än den smakade och våren 2017 beslutades det att projektet skulle läggas ner. Utöver den tidigare Allsvenska skyttekungen Waris Majeed så kom det inte så många stjärnor ur St. George’s Park.
Christopher flyttade hem från England och har sedan dess hoppat runt mellan lite olika lag i division 2, idag tillhör han Lidingö som ligger i mitten av tabellen. Ambitionen är dock fortfarande att nå högre.
– Jag har inte tänkt att det är slut för mig bara för att jag är där jag är nu. Jag ser fortfarande att det är möjligt att ta mig dit jag vill. Jag fortsätter träna på, när chansen väl kommer så är jag väl förberedd. När jag får min chans så kommer jag ta den.
Christopher berättar att han ser alla Sophias matcher, så länge han inte spelar match själv. Förra året fick han se sin lillasyster göra en lovande debutsäsong i AIK:s A-lag, i år har han fått se sin lillasyster bli en given startspelare i ett topplag.
– Jag har sett hur mycket hon har tränat, hur mycket tid hon lagt ner på det, hur seriös hon har blivit. Det är stort att se hur hon nu har tagit en startplats och att de gör det så bra som de gör. Jag hoppas verkligen att det fortsätter resten av säsongen och att de tar sig upp.
Christopher har följt Sophias utveckling på nära håll och att hon nu är på väg att slå sig in i eliten på allvar är ingenting som förvånar honom.
– Så länge jag kan minnas så har hon alltid varit rikigt bra. Hon har tränat med oss grabbar som är tre år äldre och man märkte ingen jättestor skillnad, hon har kunnat vara med utan att göra bort sig och då är vi tre år äldre killar. Redan då märkte man att hon skiljer sig från de andra tjejerna i hennes ålder, hon har alltid stått ut så. Hon har alltid varit seriös, gett allt, tränat hårt, och tagit sig långt. Sen är du långt ifrån klar, det är bara att fortsätta, säger Christopher och tittar på sin lillasyster.
– Man blir ju lite rörd, säger Sophia. Vi har alltid pratat om var man vill nå. Med åren har jag fått ett större driv. Du har fått tjata lite för att jag ska få mig en tankeställare och träna mycket. Han har tjatat för att jag ska komma dit jag är idag. Det är viktigt att ha den personen i sitt liv också.
Sophias mål med fotbollen är tydligt. Hon vill komma utomlands och bli ett stort namn, spela i landslaget och prestera på de allra största scenerna. Ett högt uppsatt mål, men absolut ingen omöjlighet menar Christopher.
– Jag har inga som helst tvivel på det. Det är bara att fortsätta som du gör, fortsätta vara lika fokuserad och lägga ner ännu mer tid. Det är självklart att det kan hända, inte omöjligt alls.
– Det har blivit bra, jag har fått en bra roll. Jag har utvecklats mycket efter förra året. Man lär sig så mycket första året och så tar man med sig det till nästa år. Nu har jag fått en position där jag kan visa mina egenskaper. Det känner jag är en nyckel.
Vad skulle kunna stoppa dig på vägen?
– Man kanske inte kommer överens med alla tränare man har i sin karriär. Då kanske det blir att man tar ett steg tillbaka om man kanske byter tränare och då kanske man tappar motivation eller något. Eller? Låter det dumt? säger Sophia och sneglar upp mot sin storebror.
Foto: Daniel Bengtsson & Linus Kilander Xu
– Alla säger att det är en karusell, kaos, hårda och tuffa tag, att vi är hotfulla mot varandra... Men Read more
AIK:s chefsscout Tobias Ackerman har aldrig riktigt varit en person som hamnar i rampljuset. När han omskrivs i media är Read more
Hösten 2019 gjorde AIK en rekrytering som i framtiden kan komma att ses som ett viktigt startskott för klubben. När Read more
När jag var liten drömde jag om att bli sportjournalist. Sitta på de stora arenorna runt om i världen och Read more