Det känns annorlunda att gå promenaden från Solna centrum mot arenastaden. Sist jag gick sträckan var i november förra året för att se AIK möta Enskede i Svenska cupens kvalspel. Då trodde jag inte att det skulle dröja ett halvår innan jag skulle gå här igen. Området är så gott som folktomt och den indiska restaurangen, tillika AIK-haket, Kohinoor verkar ha bytt ägare. I arenastaden sitter några trotsiga kontorsarbetare utanför glasbyggnaderna och lapar i sig solsken. Jag ska inte in i något av de nybyggda husen, mitt sikte är inställt på de gamla lagerlokalerna vid tågspåren. Framme vid Pyramidvägen 5 finns en liten trappa som leder upp till en lastkaj och bredvid lastkajen står en dörr uppställd på vid gavel. Jag gissar att det är där Allmänna supporterklubben, ASK, har öppnat upp fabriken som producerar skyddsförkläden till vården.
Det första som möter mig när jag kliver in i den stora lokalen är en rad klädskåp och ljudet av Oasis. På ett bord står fyra flaskor desinfektionsmedel, elva skyddsvisir, plasthandskar, hushållspapper och en massa ziplockpåsar. Längre in i lokalen står lite olika bord uppställda, på vissa ligger det högar med plast och på andra ligger en varmluftspistol. En rad klädskåp har ställts upp för att skärma av ingången till ett annat rum och på baksidan av skåpen sitter ett femtiotal AIK-klistermärken. Två män står och hänger vid ett DJ-bord som i mina ögon ser väldigt professionellt ut.
– Är det här man gör skyddsförkläden? frågar jag.
– Det stämmer bra det!
Han som svarar heter Sixten Rosén men kallas mest för Sigge. Han är så kallad “golvansvarig” och har som uppgift att se till så att produktionen av skyddsförkläden går rätt till. Det är det allra första passet som man haft möjlighet att skriva upp sig på, men den allmänna förklädesfabriken har under helgen smyginvigts av de olika ultrasgrupperna. Idag är vi sju stycken som anmält sig till volontärsarbete och i väntan på att alla ska komma visar Sigge oss runt i lokalen som han gissar är mellan 200 och 300 kvadratmeter stor. Rummet som klädskåpen skärmar av visar sig vara ett kök fyllt med allt som kan behövas för att hålla energin uppe. AIK-supportrar har donerat soffor, bord, stolar, kaffebryggare samt kyl och frys. Ica Järvastaden har bidragit med dryck i form av kaffe, loka och läsk samt diverse snacks att tugga på. Sigge berättar att förhoppningen är att Allmänna supporterklubben ska kunna behålla lokalen även efter att förklädesfabriken stängt ner. Drömmen är att öppna ett supporterhus där AIK:are kan samlas och umgås, en slags ungdomsgård för AIK-supportrar.
Idén med att göra skyddsförkläden till vården kom först från paret Jens och Lisa Peterson Berger som startade en fabrik i Farsta. I två månader har de haft igång “Förklädesfabriken Farsta” och har idag över 2000 följare i sin Facebookgrupp. En man som var engagerad i projektet i Farsta hörde av sig till Elvira Eriksson, ordförande i ASK, och uppmuntrade henne till att dra igång ett liknande projekt med AIK-supportrar. Elvira högg på idén och hörde även av sig till Bajen Fans och Järnkaminerna och uppmanade dem att ta efter. De tre supportergrupperna åkte ut till Farsta på ett studiebesök och direkt efter besöket började Elvira och Sigge lägga upp en plan.
ASK:s fabrik ska fungera som en underfabrik till den i Farsta. De behöver inte oroa sig över inköp av material eller distribution till sjukvården, allt det tar Farsta hand om. ASK behövde dock hitta en lokal och tillräckligt många AIK:are som villiga att hjälpa till. Genom AIK fick de tillgång till Fabeges tomma lagerlokaler och inom loppet av några dagar hade 120 personer intresseanmält sig som volontärarbetare. ASK bad även om hjälp med att få tag i viktiga saker till lokalen, som exempelvis kaffebryggare och soffor.
– Det tog hus i helvete med grejer som kom. Det var konstant under en veckas tid, jag var tvungen att vara här hela tiden för det bara ramlade in grejer, berättar Sigge.
En kille dök upp med en kyl och frys som han hade sett skänktes bort på Blocket. Tanten som bodde i lägenheten satt dock i karantän i Dalarna men sa att killen kunde hämta hennes hemnycklar hos en vän och själv gå in i lägenheten och hämta kylen. När allting i fabriken var på plats skickades ett mejl ut till alla som skrivit upp sig som volontärer och måndag den 25 maj klockan 12 var det första bokningsbara passet. Jag högg direkt.
Sex av sju volontärarbetare har dykt upp när det är dags för oss att dra igång. Förutom jag så är det två unga tjejer som kommit dit tillsammans, en kille som går sista året på gymnasiet, en man som för tillfället är permitterad hantverkare och en kvinna som gör sin första dag som pensionär. Vi börjar med att sprita händerna och ta på oss likadana skyddsförkläden som vi snart ska tillverka, därefter plasthandskar och efter det ett desinficerat skyddsvisir.
Sigge går igenom den första stationen i produktionslinan. Han drar ut några meter plast som hänger på tre rullar på väggen, lägger på två stora trämallar och börjar skära. Plasten tas sedan till ett bord där han med hjälp av en varmluftpistol fogar ihop det som är förklädets framsida. På nästa station fogar han sedan ihop ärmarna. På den sista stationen viker han ihop förklädet och lägger i röd ziplockpåse från ikea, sedan ner i en flyttkartong. På bordet ligger det fyra kartonger med ziplockpåsar och när alla fyra kartonger är förbrukade betyder det att man gjort klart 100 skyddsförkläden som sedan ska stå undanstoppade i tre dygn innan de kan börja användas av vårdpersonalen.
Min första station på passet blir att foga ihop ärmarna på förklädena och det går väldigt bra. Mitt emot mig står den nyblivna pensionären Eva och vi båda jobbar på i ett bra tempo. Snabbt tappar jag räkningen på hur många förkläden jag lämnat över till förpackningsstationen. Eva berättar att hon började gå på Råsunda som barn med sin pappa. Hon har alltid varit fotbollsgnagare och minns när det spelades VM i Solna 1958. Numera går hon med sina “sosse-gnagare” och hon ska lägga upp bilder från dagen i deras Facebookgrupp för att locka fler till förklädesfabriken.
Ur högtalar spelas en salig blandning av britpop, svensk hip-hop och techno, tydligen en gammal bortareselista. Sigge förkunnar dock att han inte är någon musiknazist och det är frittfram att byta musik om man vill. Alla är väldigt fokuserade på uppgiften men det går samtidigt utmärkt att prata med varandra. Sigge pluggar kommunikation på Uppsala Universitet och håller just nu på att skriva C-uppsats, något som ger honom mycket tid över för att jobba med förklädesfabriken. Han berättar att han alltid gått på matcherna med sin pappa och det var tack vare projektet Supporterakademin som han blev engagerad i ASK.
Efter en kortare paus ställer jag mig vid produktionslinans sista station och börjar vika ihop färdiga förkläden. Mittemot mig står Gustav som i vår tar studenten, och trots att studentfirandet inte blir som tänkt är det ingenting han känner sig alltför bitter över.
– Det värsta jag vet är folk som gnäller över att de inte får fira sin student. Visst, det är klart att det är surt, men man måste faktiskt ha lite perspektiv på det hela.
Gustav har extrajobbat en del i en skidbutik och hoppas kunna fortsätta med det efter sommaren, men på grund av pandemi, reseförbud och en ovanligt snöfattig vinter är det inte säkert att butiken har råd att plocka in fler extrajobbare. Nödlösningen är att börja plugga på universitetet redan till hösten.
För att vara främlingar tycker jag att det går väldigt bra att prata med varandra och efter bara några timmar bland byggplasten känns det som att man fått nya vänner. Vi pratar om gamla AIK-minnen, teorier kring hur Björn Wesström kommer leda klubben och häcklar antagonister. Trots att alla har så olika bakgrunder kan vi ändå samlas kring AIK. Det påminner mig om att fotbollsmatcherna bara är en liten del av supporterskapet. Det viktigaste är egentligen gemenskapen och om vi inte får se Per Karlsson cykelsparka bort bollar ur straffområdet så kan vi åtminstone ses och skapa skyddsmaterial till vården.
När dagen är slut har vi producerat närmare 200 skyddsförkläden som om tre dagar kan börja användas på sjukhus och äldreboenden. Sigge är riktigt nöjd med det första passet i den allmänna förklädesfabriken.
– Jag skulle säga att det var som jag hoppades och lite till, säger han. Det är en ganska hög tröskel att palla dra iväg ensam på en sån här grej. Även om man är med andra gnagare så kan det vara svårt. Idag var vi sex volontärer, alla lär sig snabbt, vi hjälper varandra och det blir skönt surr direkt. Även fast man kanske inte pratar AIK så har man alltid den sociala säkerhetsbrädan. Det var verkligen en AIK-känsla på dagen, sköna gamänger som gör bra grejer ihop.
Tanken är att fabriken ska hållas öppen i åtminstone en månad, men han utesluter inte att det blir längre. Förhoppningen är att projektet ska växa och för att det ska gå måste folk sprida ordet vidare.
– Vi skulle vilja bli ännu fler som är där och jobbar så att det blir en ännu tydligare produktionslina. Sen uppmanar jag alla att om man kommer på en mening som börjar med “Det vore nice om…” så är det bara att säga till. Vi utvecklar det här tillsammans. Även om några är golvansvariga så är det inte “vår grej”, det är allas grej och allas ansvar att utveckla.
Här kan du sajna upp dig på pass i den allmänna förklädesfabriken
– Alla säger att det är en karusell, kaos, hårda och tuffa tag, att vi är hotfulla mot varandra... Men Read more
AIK:s chefsscout Tobias Ackerman har aldrig riktigt varit en person som hamnar i rampljuset. När han omskrivs i media är Read more
Hösten 2019 gjorde AIK en rekrytering som i framtiden kan komma att ses som ett viktigt startskott för klubben. När Read more
När jag var liten drömde jag om att bli sportjournalist. Sitta på de stora arenorna runt om i världen och Read more