Tack för ett historiskt 2020

För ett år sedan kändes det som att mitt liv höll på att kovända in i en väldigt positiv riktning. Jag hade till slut insett vad det var jag ville göra i livet. Det var inte sportjournalistik, något jag trott sedan jag varit 14 år gammal. Jag hade gett sportjournalistiken en ärlig chans men den hade inte gett mig en ärlig chans att visa vad jag går för. Jag ville göra någonting helt annat, men innan det skulle jag göra en storslagen sorti.

För att förstå sig på mitt 2020 och hur Svarta Rubriker kom till måste man förstå början på min journalistkarriär. Som så mycket annat kopplat till AIK bygger Svarta Rubriker på passion, frustration, ilska och hybris.

Karriären hade egentligen börjat ganska så bra. Ett extrajobb på TT redan under studietiden, praktik på Sportbladet där jag presterade riktigt bra, sommarvikariat med Sportbladets ligabibel och direkt efter det ett “provspel” på nystartade Fotboll Sthlm. Mina två första texter fick en respons som inte hör till vanligheten inom svensk sportjournalistik och ganska snart kunde jag börja fakturera. Jag hade troligtvis sämst lön av alla på pressläktaren, men jag fick göra exakt den typ av journalistik som jag älskar och jag visste att ingen annan kunde göra det bättre än jag. Sen kom verkligheten ikapp.

Efter bara någon månad insåg cheferna att vi måste få upp den kontinuerliga trafiken på sajten. Folk går bara in och läser precis när någonting har publicerats och även om det vi skriver är skitbra så lockar det för få läsare. Tanken var att vi skulle “ligga i tomrummet mellan Offside och kvällstidningarna” och även om vi började skriva lite fler rewrites så klarade vi ändå briefen. Skattkistan var bara stor nog att räcka året ut och om spelbolaget som höll sajten levande skulle förlänga sponsoravtalet krävdes det att vi höjde trafiken under den förväntat svåra decembermånaden som kom. Vi fick tumma lite på visionen och istället för att ligga i något tomrum blev vi bara en lite tunnare men mycket snyggare version av Fotboll Direkt. Det skulle ändå bara pågå fram till årsskiftet, efter det skulle vi kunna skriva bra berättelser igen, efter det kommer de kunna betala min faktura vars förfallodatum passerat för en månad sedan…

En lyckad swishkampanj och de sista pengarna som fanns kvar i företaget gav oss möjligheten att åka på alla stockholmslagens försäsongsläger. Jag var helt lyrisk. För första gången skulle jag få åka på en betald utlandsresa. Jag skulle flyga Ryanair till Gran Canaria och bo mer eller mindre hemma hos något par, men jag var hur nöjd som helst. I en vecka jobbade jag nästan 12 timmar om dagen och producerade riktigt bra texter. Responsen från djurgårdare var fantastisk och därför gjorde det inte så mycket att jag inte fick någon beröm från chefen. Det här måste ju ändå leda till en anställning, eller åtminstone någon typ av avtal. Det hade inte känts så bra att i fem månader förlita mig på deras muntliga löfte om att jag har ett jobb och att fakturorna ska betalas så snart som möjligt.

Eftersom spelbolaget som allting hängde på verkade prioritera annat än en mindre sajt om Stockholmsfotbollen så kunde inget avtal över huvud taget skrivas under vintern. Jag började istället göra mer och mer jobb för det produktionsbolag som Fotboll Sthlms ena delägare också har. Det var inte den journalistik jag ville göra, men det gjorde inte så mycket för Fotboll Sthlm hade ändå gått i en helt ny riktning. Det där tomrummet mellan Offside och kvällstidningarna lämnades tomt och det har stått tomt sedan dess. För mina chefer var det egentligen en optimal situation. Produktionsbolaget betalade för mig samtidigt som jag fortfarande skrev lite för sajten, dessutom hade det tillkommit en väldigt ambitiös praktikant som gärna plockade på sig så mycket som möjligt. Det skrevs texter och de skrevs gratis.

Under våren blev det ganska tydligt att jag inom en snar framtid inte skulle ha något med Fotboll Sthlm att göra. Både små och stora saker hade staplats på hög, sajtens själ hade helt och hållet förändrats och min motivation att vara en, i deras ögon, duktig medarbetare var som bortblåst. De ville inte att läsarna skulle känna till mitt supporterskap men efter att ha råkat trampa känsliga bajare på tårna en gång för mycket så var mina tweets nu dåliga för businessen. Jag bara slutade skriva texter och det var ingen som bad mig att komma tillbaka. Vänner frågade varför kvaliteten på sajten blivit så mycket lägre och jag berättade som det var. Spelbolagens pengar är viktigare än läsarnas uppskattning. Sidvisningar ger pengar, likes gör det inte.

Inför sommaren hade jag istället varit i kontakt med en man som drev en hyfsat stor sajt i skåne, skånesport.se. Han var imponerad av mitt värv och ställde mycket frågor om mig och om Fotboll Sthlm. Jag berättade ärligt vad som fungerade bra och vad som fungerade dåligt med min tidigare arbetsgivare. Den här mannen hade även domänen stockholmssport.se och planerade att göra någonting stort av den. Jag var tilltänkt som redaktör och skulle få göra sajten till mitt hjärtebarn. Det kändes så jävla bra. Tanken var att jag skulle sätta igång 2:a maj genom att börja skriva lite texter för både sajten i Skåne och i Stockholm. Men så stötte vi på patrull. Spelbolaget som satt på hundra procent av sponsorpengarna behövde avvakta lite. Suck. 

Maj blev juni och juni blev juli. Det skulle inte bli någonting med stockholmsport.se och jag fick inse att det stundade en sommar med dålig ekonomi och dåliga framtidsutsikter. Jag hamnade i mitt livs första riktiga mentala dipp. Under den tysta protesten i sommarmatchen mellan AIK och Hammarby somnade jag i min säng. När Seb Larsson gjorde 1-0 kände jag absolut ingenting. Det var i det här mörkret som idén om Svarta Rubriker kläcktes. Det måste finnas en sajt som gör kvalitetsjournalistik för andra AIK:are, oavsett hur smalt det verkar. Det kan inte vara en sajt som lever på huruvida bratsen på Malta känner för att öppna plånboken eller inte. Det behöver vara en oberoende sajt som gör riktigt bra journalistik om AIK och jag måste vara den som gör det.

Hösten som kom handlade bara om överlevnad. Jag tog ett jobb som jag visste att jag skulle lämna vid årsskiftet, bara för att få en lön och kunna jobba på min idé utan att behöva oroa mig för annat. Min andra vecka som rekryteringskonsult skulle jag rekrytera UX Designers och undrade vad fan det var. Efter lite googlande insåg jag att det är precis vad jag ska bli. 

Nu var min plan glasklar. Jag skulle jobba med rekrytering fram till jul och därefter blir det fullt fokus på sidan jag döpt till Svarta Rubriker. Under vintern och våren börjar jag plugga någonting enkelt så att jag har råd att jobba heltid med sajten och till hösten börjar jag plugga UX Design. Flyger sajten så kan jag väl fortsätta under studietiden.

När den här texten skrivs har det gått ganska precis ett år sedan det riktiga arbetet med Svarta Rubriker skulle komma igång. Mellandagarna 2019 var jag tillbaka på produktionsbolaget vars ena delägare också deläger Fotboll Sthlm. De hade bytt lokaler och de båda företagen delade nu kontor. Veckorna innan jag skulle lansera min nya sajt satt jag mitt i fiendeland, jag hade full uppsyn av deras planeringstavla och jag hörde allting de pratade om på deras möten. De hade fått in nytt kapital från någon stor investerare och givits möjligheten att både anställa folk och ge dem datorer. När jag förstod vem som var investeraren så väcktes min stridslust. Det var samma man som skulle ge mig ansvar över stockholmsport.se, mannen som frågat mig massor om min tidigare arbetsgivare. Det fanns troligtvis aldrig något redaktörsjobb, han ville nog bara veta om han var på väg att göra en bra affär eller inte.

Januari 2020 inleddes ett gediget arbete med att bestämma vad som skulle finnas på sajten. Medan jag fokuserade på innehållet så fick min pappa, Nikke Lindqvist, gräva fram programeringskunskaperna och börja bygga. Den 22:a januari släpptes en teaser till sidan och Svarta Rubriker dök för första gången upp i folks flöden. Den första intervjun jag gjorde var med Robert Falck den 5:e februari, följt av intervjuer med Kajsa Kjellander, Anne Mäkinen och Tobias Ackerman. Jag hade fått tillåtelse av legendaren Jojje Lidén att få använda mig av hans magiska bildbank och vi var så gott som redo att köra. Dagen innan AIK:s herrar skulle inleda tävlingssäsongen lanserades sajten och Svarta Rubriker verkade landa helt rätt hos AIK:are.

Svarta Rubrikers första levnadsår har inte varit fritt från utmaningar, men trots pandemi och ett underpresterande representationslag har det ändå varit så jävla roligt att jobba med den här sidan. Jag har bevisat att det finns ett stort intresse för sådant som traditionell media aldrig skulle röra vid. Jag har gett AIK:are möjligheten att följa det fantastiska damlag som i år tog sig till allsvenskan, jag har berättat om Eric Kahls bror som från Thailand går upp mitt i natten och kollar när “lilleman” spelar, jag har kastat ett lite starkare ljus på AIK:s framtida förstemålvakt och jag har varit nostalgisk kring AIK Baskets historiska uppgång och tragiska nedgång.

Sedan jag började plugga på heltid i höstas har det varit svårare att lägga ner hela själen i det här projektet. Tanken har funnits att bara köra det här året ut och sedan arkivera allting. Men responsen jag får från mina läsare ger mig energi att fortsätta in i 2021. Det finns fortfarande för många historier som inte har skrivits, och så länge tomrummet mellan Offside och kvällstidningarna förblir tomt så lär ingen heller skriva de historierna.

Svarta Rubriker görs av en AIK:are för andra AIK:are. Jag kommer skriva om sådant som intresserar mig, vilket i sin tur troligtvis betyder att det intresserar andra. Syftet med sidan har aldrig varit att tjäna pengar. Jag kommer aldrig skriva några clickbait-rubriker för att dra in trafik, jag kommer aldrig ordbajsa i ingresserna för att öka lästiden på artiklarna. Det enda som driver mig är att AIK:are uppskattar det arbete jag lägger ner, och den uppskattningen har jag känt i princip dagligen sedan lanseringen i februari. Här vill jag även passa på att ge ett enormt tack till fotograferna Jojje Lidén, Daniel Bengtsson och Linus Kilander Xu som låter mig använda deras bilder. Utan dem finns inte Svarta Rubriker.

Säsongen 2021 kommer troligtvis bli magisk. Jag är tämligen säker på att några av oss kommer ses på läktarna igen. Jurelius och Bartosz kommer ha ett slagkraftigt lag som utmanar om guldet, Mäkinen och Ruotsalainen kommer lägga den grund som framtida guldhjältinnor ska att stå på. Jag och mina vänner på skivbolaget Rama Lama Records, Sixten Engqvist och Axel Franzén, har storslagna saker i pipen. Svarta Rubriker kommer bibehålla samma höga standard, det kanske inte är den sidan där man läser mest om AIK, men det är helt klart där du läser bäst.

Tack för att ni varit med på resan så här långt. Nu fortsätter vi i minst ett år till!

Stöd Svarta Rubriker genom att bli patreon!

Foto: Daniel Bengtsson & Calle Svärding (puff-bild)